Den tysta hopplösheten i studentlivet – att inte känna sig tillräcklig

Inlägg 3

Jag har länge burit på tanken att skriva om ett ämne som jag tror många studenter kan relatera till, men som sällan uttrycks högt – den tysta hopplösheten. Det är en känsla som ofta smyger sig på när man precis har börjat plugga, eller när man stannar upp mitt i studierna och börjar reflektera över sin framtid.

Det är inte alltid en tydlig eller dramatisk känsla. Snarare är det som ett tyst, mjukt täcke som lägger sig över vardagen och sakta påverkar ens tankar, motivation och självbild. Den visar sig ofta i form av tvivel: “Går det verkligen framåt?”, “Förstår jag verkligen det här?”, eller “Är jag ens tillräckligt bra för det här?”

Den här hopplösheten växer sig särskilt stark när det känns som att ens ansträngningar inte ger resultat. När man inte förbättras, när rätt svar uteblir, och när förståelsen inte infinner sig – trots att man försöker. Det är då tankarna börjar vandra mot plan B. Man börjar undra om ens dröm ens är realistisk, eller om det kanske är bättre att söka sig mot något enklare, något säkrare.

Jag vill skriva om detta eftersom det är en känsla som många bär på – ofta i tystnad. Och jag tror att vi behöver prata om den.

Högskoleprovet är ett exempel på något som kan förstärka dessa känslor. Det är mer än ett prov – det är ett psykologiskt spel. Det tvingar oss att konfrontera våra svagheter, ibland så tydligt att det bubblar upp känslor av otillräcklighet eller ett slags underlägsenhetskomplex. Och just för att provet spänner över så många olika områden – kvantitativa delar, läsförståelse, ordkunskap och logiskt tänkande – blir det också lätt att se var ens svagheter ligger.

Men i det finns också en tyst uppmaning: att våga titta på hela sig själv. Att inte blunda för sina svagheter, utan istället betrakta dem med nyfikenhet och självkännedom. För det är först när vi vågar se hela bilden – både det vi är starka i och det vi kämpar med – som vi kan utvecklas på riktigt.

Att plugga, att drömma stort, att misslyckas och att försöka igen – allt detta är en del av en process som sällan är rak. Och den tysta hopplösheten behöver inte vara ett slut. Den kan vara ett tecken på att du befinner dig i utvecklingens allra mest sårbara men viktigaste skede.

Så till dig som känner igen dig i detta: du är inte ensam. Och du är inte svag för att du tvivlar. Tvärtom – du är modig som fortsätter.