Högskoleprovet – en spegel för viljan, inte intelligensen

Inlägg 1

Jag har genomfört högskoleprovet vid åtta tillfällen. Första gången uppnåddes resultatet 0,55 och vid det senaste 1,4. Mitt uttalade mål är att nå 1,75, eftersom drömmen är att bli läkare. Under denna process har det blivit uppenbart att högskoleprovet inte mäter medfödd intelligens utan snarare förmåga och färdighet, vilka inte är medfödda gåvor utan något som gradvis byggs upp. Dessa färdigheter är ett hantverk som slipas genom oräkneliga timmar av träning, ödmjuk reflektion och stark mental disciplin.

Ofta talar man om provets två huvuddelar – den verbala och den kvantitativa. Ändå finns det en tredje, tyst men avgörande dimension: det psykologiska spelet. Hur man hanterar stress, förhåller sig till sina misstag och agerar när tiden rinner ut och självförtroendet sviktar är avgörande. Högskoleprovet är således inte bara ett prov i matematik och språklära, utan också ett prov i självledarskap och mental uthållighet.

Varje gång jag har genomfört högskoleprovet har jag inte bara blivit bättre på ekvationer och sammanhangsledtrådar utan också lärt mig något nytt om mig själv. Att misslyckas på en del av provet är inte ett tecken på intellektuell oförmåga utan en möjlighet att identifiera var den mentala uthålligheten kan förbättras. Man måste våga ta sig an de uppgifter man helst vill undvika och utmana sig själv med sådant man tror att man aldrig kommer att förstå. Det är viktigt att sluta gömma sig bakom ursäkten att man "inte är typen som är bra på det här ämnet". Varje felaktigt svar kan bli en lärare, förutsatt att man tillåter det att vara det.

Att uppnå ett högt resultat på högskoleprovet kräver ingen medfödd talang, utan en precision utvecklad genom hårt arbete och träning. Det handlar mer om teknisk intelligens än om magi. Viktigast av allt är att, oavsett var i sin förberedelse man befinner sig, att man inte fäster sin självkänsla vid en siffra. Resultatet säger ingenting om ens egentliga värde; det speglar endast hur långt man kommit i sin träning. Träningen är alltid en process under förändring – det går alltid att utveckla och bygga vidare på sina kunskaper.

Så till alla som kämpar med högskoleprovet: detta är inte ett IQ-test utan snarare ett viljetest. Man behöver inte vara bäst, utan snarare aldrig sluta växa och lära. Kanske är det just denna egenskap – viljan att växa och utvecklas – som till sist kommer göra en till den läkare man innerst inne redan vet att man kan bli.